TILL ARBETAREN
I MIG

TILL
ARBETAREN
I DIG

Till arbetaren i mig, till arbetaren i dig. 

Du som inte kan kissa när du vill.
Du som inte kan ta paus när du vill.
Du som förväntas hålla jämn takt.
Du som alltid förväntas vara hungrig när det är lunch.

För att överleva har du lärt dig att dämpa din kropps signaler.
Tills du helt förlorade förmågan att känna dem. 
Och din kropp slutade vara din. 

Du blev någon annans. 

Du förlitar dig nu helt på andras råd om hur du ska ta hand om dig. 
Banta. Motionera. Tänkt rätt. Ät rätt. Stå ut. Njut. Knulla två gånger i veckan. Eller helst tre. Fika en. Slav. Robot. Slav.

Tätt intill dagarna. När jag läser den tänker jag på dig. 

Jag har lagt all din oförmåga att känna dig själv, enbart på dig. 
Jag har föraktat dig. Men jag vet nu. 
Att du har försökt ditt bästa, med det du haft.

Jag vill lära känna dig, den som känner sig. 

Som känner sig själv så totalt. I kropp och i själ. Så att du djupt därinne. 
Under all rädsla, stress, vana och vilja att vara bekväm, kan känna: 

Det här är rätt, det här är fel. 

Och sedan agera därefter. I varje ögonblick. I varje stund av ditt liv. 
Utan livlinor såsom lagar, kulturella regler osv – som är verkningslösa utan en inre känsla av rätt och fel. Som så lätt kan förvridas till något som Hanna Arendt skulle kalla ”den banala ondskan” – eller som jag själv kallar: 

”det totala överlämnandet av det egna ansvaret i varje situation”. 

Ansvar är frihet. Frihet är ansvar. 

Till arbetaren i dig, till arbetaren i mig.

Jag önskar dig ett liv 

Ett liv där du kan kissa när du behöver
Där du kan äta när du behöver
Där du arbetar hårt när du vill 
Där du arbetar lugnt när du vill.
Där du kan vila när du behöver
Där du arbetar för det som känns viktigt i dig. 
Där din kropps gränser respekteras, och du respekterar dem.

Där dina upplevelser också räknas som kunskap, och du vågar använda dig av den kunskapen.




© Amanda Julia Luckey